"Don't be tourists, be travelers"
Kategori: Allmänt
Hejsan!!
Man skulle kunna tro att vi skulle slå av på tempot nu när vi tagit oss till vår slutdestination men icke sa nicke! Nästan direkt efter att Adam skrivit klart det senaste inlägget så fick vi tillgång till en dusch, fräschade till oss lite, smörjde våra sargade kroppar och surrade på oss joggingskorna. Efter att ha surrat lite med den extremt tröga kvinnan i expeditionen fick vi ett hum om vilken buss vi skulle ta för att ta oss till regnskogen. En dryg timma senare var vi återigen på väg ut på äventyr.
Framme i den lilla djungelbyn Karonia flörtade Adam upp kvinnan i informationsdisken (50+ är hans specialitet) vilket inte bara ledde till en kartläggning av regnskogens promenadspår utan också 10 procents rabatt på koalazoot.
Nu har vi alltså fått upplevt den australiensiska regnskogen också vilket inte var så pjokigt. Högt sjungande syrsor och grön djungel blandat med vackra bäckar masserade våra sinnen. Likt engelska soldater i Amazonas vandrade vi ett antal kilometer i 30-gradig värme för att tillslut komma fram till Barron Falls - ett ruskigt vackert vattenfall. Nu var vi dock tvungna att ta oss tillbaka till den lilla byn (för vi ville hinna använda rabatten) och den snabbaste vägen såg ut att vara med tåg. Bredvid oss sitter en "local" i cowboyhatt tillsammans med sin fru och dotter. Han berättar att det sista tåget precis gått men att ifall vi vill kan vi göra som den lokala befolkningen gör - gå längst med spåret."Let's do it" sa vi, varpå han säger "YEA just do it man! Don't be tourists, be travelers!" och ger oss varsin femma. "Fett" tänker vi och går ner på spåret där vi genast möts av en skyllt som lovar straff på upp emot 3000 dollar för de som går på spåret. Adam tänkte "yolo" och jag "ftp", och så började vår vandring.
Med regnskog på vänster sida och ett vattenfall på den andra ser vi hur en man med en pinne i handen kommer gående längre fram på vägen. Vi håller oss lugna och är redo på att gå till attack. Mannen visar sig dock vara äldre varpå inget hot. Vi stannar och pratar med honom och inser att han nog är en av de mest fascinerade människorna vi stött på hittills. Han heter Hans, är 72 år gammal och ursprungligen från Wien men har bott i den lilla skogsbyn i 50 år.
- Hi guys, have you been to the waterfall yet? I'm heading there right now. I'm going to walk there and then I'm going to throw my stick in de water and start climbing. It's a pretty high climb but I've done it several times before so don't worry.
Han är underbart utåtriktad och berättar glatt om hur han tar en promenad och klättrar uppför ett (förmodligen livsfarligt) berg så fort han känner att han suttit still lite för länge. Vi skiljs åt fulla av beundran och glädje och när vi sedan tar den lilla skogsslinga han visat oss för att undvika vakterna vid spåret inser vi att vi borde hängt på honom. Vi hade förmodligen riskerat livet men klarar en 72-åring av klättringen bör ju ett par starka pojkar också göra det, eller?
Tillbaka i den lilla byn inkasserade vi vår rabatt på zoot och såg koalor, krokodiler och matade kängururs. Inte jätte-hardcore kanske men fortfarande en härlig upplevelse. I och med att jag saknar Adams hökögon har jag knappt sett en enda känguru hittills på resan så det kan jag i alla fall bocka av.
Nu har vi ätit upp vår sista burk med spagetti och tonfisk i Australien och gungar i varsin hängmatta. Vi är ruskigt svettiga men också ruskigt glada och nöjda. Imorgon bär det av till Nya Zeeland för ännu fler sinnesintryck.
Pussar och kramar
Jens