Vi befinner oss ute i Kambodjas vackra skärgård på ön Koh Rong. Här är det bohemiskt värre och en lugn avslappnad tillvaro. De två första nätterna har vi kämpat på ett standardboende i en gigantisk våningssäng. Fungerande elektricitet är sällsynt och en fläkt har vi inte sett sedan fastlandet. Vi bodde granne med de skjul som fungerade som toalett och badrum, vilket medförde en tämligen suspekt doft till vår sovplats... Vi har idag kommit över en betydligt bättre bungalow 20 meter från stranden med eget badrum så nu är vi kungar igen. Dagarna spenderas på beachvolleyplanen och i kajaker. Denna kväll spenderas en timme under ytan med ett nattdyk för samtliga grabbar.
Som ni förstår går det verkligen ingen nöd på oss.
Det lät så bra när vår hotellchef i Siem Reap sålde in nattbussen till kusten. Sköna sängar, bra toalett och fritt wifi! Glada i hågen traskade jag och Emil först på bussen och blev hänvisade längst bak. Två sängar i midjehöjd och filtar väntade där på oss och vi enades om att det här skulle bli en riktigt skön tolvtimmarsresa. När vi smidigt lägger oss på platserna kommer en stressad kambodjanska fram och pekar på bagageutrymmet under platserna. Oförstående tittar vi in och kastas in i mardrömmen. Där under låg en matta i stil med dom där man hade på skolgympan och avståndet från golv till sängarna ovanför är cirka 40 centimeter. Som två utskällda hundar kröp vi lydigt in och någonstans där började den sjukaste resan i mitt liv. Vi insåg snabbt att vi också låg på motorn vilket fick temperaturen i vår slavkoja att krypa uppåt 30 grader. När man satte ut en fot i mittgången för att byta position brände man foten på golvet. Ner från det klaustrofobiska taket stack decimeterlånga skruvar som höll på att bli vår död varje gång som chauffören satsade gärnet över ett farthinder. Ni börjar nog förstå hur skön vår resa var...
När klockan slog sju på morgonen och vi grillats och lidit i tolv timmar summerade vi vår sömn till ett par timmar - sammanlagt... Dock ett äventyr av den råare sorten! Vi intalar oss att vi gick stärkta ur detta krig.
Vi tog iallafall in på ett svenskt hotell här och blev polare med Henrik från Stenungsund som hamnade här pga kärleken. Vi slog till med ett hejdundrande påskfirande med köttbullar, potatismos, falukorv och rödbetssallad så vi är väldigt lyckliga! Drar ut och lever öliv en vecka imorn. Semester ni vet...
Svar: Jo, man ställer klockan på 04.25 och hoppar in i en tuk tuk i kolmörkret och beger sig mot ett av världens sju nya underverk - Ankor wat.
Stapplande på stenblocken tog vi oss fram till utsiktsplatsen över tempelkomplexet och inväntade ljuset. Känslan av att jaga bäver en tidig morgon i maj i Sverige var inte långt borta...
Tillsammans med mängder av asiater såg vi morgonen komma över tornen och efter ett tag tog vi saken i egna händer och trädde in i historien. Storögt letade vi oss fram genom rum, gångar och murar i sällskap av morgonpigga syrsor och välkomnande solljus. De gångerna vi fick ströva själva och ostört var det obeskrivligt fridfullt och vackert. De gångerna vi fastnade i myller av guider och turister, så sprang vi därifrån. När det var frukostdags blev vi charmade av en pojke på cirkus 8 år som kunde bättre engelska än alla kambodjaner vi träffat så här långt. Han serverade utsökta baguetter och stärkta av måltiden åkte vi till de två andra stora tempelområdena där vi bland annat träffade tre munkar med gula skynken. Blev lite starstrucked av bara närvaron men aningen besviken när det visade sig att alla hade varsin smartphone, skäms!
Eftermiddagen slutade med en rejäl kollaps för samtliga fem grabbar på hotellet men efter x antal timmar svettig sömn drog vi ut för att "göra byn" (gillar det uttrycket starkt.) Slutade med att vi satt med varsin gratis öl och fötterna i ett akvarium med hungriga fiskar som polerade och fräschade upp våra fötter. Känslan av femtio små nafsande firrar kan beskrivas som kittlande, skrattframkallande och märklig. Passade på att ge händerna en omgång också, lena händer tycker vi ju om! Blev under spabehandlingen vän med en engelsk kvinna. Hon hade sett sin chans och drog till Asien i en månad på backpackerresa, för att vara dryga femtio år är detta helt klart Imponerande. Tänk om man hade så coola föräldrar...
Vart ska man börja.. Vid halv två idag hade jag bestämt mig för att detta inlägg skulle heta något i stil med "en dystrare dag", nu är jag dock inte lika säker. Låt mig börja om från början. Har vi nämnt att vi är i Kambodja? för det är vi nämligen - ett litet land med en stor och grym historia. För knappt 35 år sen tog galningen Pol Pot över och gjorde kambodjanernas liv till ett rent halvete. Jag tänker inte ge er någon historialektion men det ni bör veta är att han utrotade en fjärdedel av landets befolkning (3 miljoner människor) under tre och ett halvt år. Idag besökte vi platsen dit människorna togs för att avrättas samt där de hölls fångna och torterades. Vi tillbringade ett antal timmar med att lyssna på en ljudbok som beskrev steg för steg hur allting gick till. Jag känner mig inte riktigt bekväm med att upprepa det vi fick höra men det var minst sagt hemskt. Aldrig har jag känt mig så nära något så otäckt och otänkbart.
Jag gillar inte riktigt vart det här inlägget är på väg så jag ska snart byta spår. Jag är dock glad över att ha fått insyn i ett så brutalt folkmord och jag känner att jag förmodligen har blivit något visare. Allting annat känns så fruktansvärt banalt i jämförelse dock - diskusionen huruvida man ska ge 5 eller 7 dollar för en tuk tuk eller ifall man kommer få tillbaka eller betala skatten hemma i Sverige. Vi har det ruskigt bra och jag hoppas verkligen att vi tar vara på det. För att skaka av oss den overkliga känslan av död och missär (vilket är svårt med nakna barn som tigger på gatan) tog vi till flaskan, hårt... skoja bara, vi tog några öl och spelade kort. Kanske var det hjärtlöst av oss att börja umgås och spendera pengar efter det vi precis varit med om men jag tror verkligen inte vi hade klarat av att göra något annat. Det som började som en dyster dag blommade snabbt ut och blev en utav de trevligare kvällarna på länge. Mycket skratt, öl och goda vänner stod för sällskapet.
En rolig grej är att försäljarna på gatan ständigt utvecklar sina försäljningsknep. En underbar liten flicka på tio vårar körde med sten, sax, påse. Om hon vann skulle vi köpa ett armband, vann vi skulle vi få ett gratis. Henrik fick storstryk medan jag sopade banan med henne. Hennes sorgsna blick blev dock för mycket och det slutade med att vi båda köpte varsitt armband.... well played girl....
Nu är jag tillbaka på rummet och i och med att datorn är omformaterad och att internet inte funkar här så skrivs allting i adressfältet för webbläsaren. Ska springa ner i lobbyn och se ifall jag får upp skiten. Hoppas ni inte är alltför uttråkade av mitt något sentimentala inlägg. Ni ska dock veta att jag uppskattar er, där hemma, mer än innan. Imorgon bär det av mot Siem Reap där Ankorwat väntar. Bussresan ska ta 6 timmar men vi får se hur det blir med det.
Kram Jens
Spoiler allert!! vi överlevde och jag fick inte upp inlägget förrän nu, som vanligt. stay tuned
Igår träffade vi Sanna, Malin och Melina för middag och nattliga äventyr. Jag och Jens kände för att prova något nytt så vi beställde in en risgröt med groda. Det var faktiskt överraskande välsmakande men inte något som blir återkommande på vår matsedel framöver. Vi begav oss sen till traders skybar och lyckades efter lite flirtande få bord vid fönstren med utsikt över petronastornen, flott! För att fira detta speciella tillfälle beställde vi försiktigt in varsin whiskey som vi lugnt sippade på. Kanske inte lika lättdrucket som läsk men kul var det iallafall! Sent på natten kraschade vi i våra sängar och njöt maximalt av vår lilla fläkt i vårt mest spartanska boende så här långt.
Idag gick vi med spänning för att hämta den kollapsade datorn och fick beskedet av att hon levde och alla bilder var räddade! Det var faktiskt längesen jag såg Jens så glad, typ för ett år sen på studenten eller så....
Detta firade vi med att kolla bio i en stor galleria, Side effects hette filmen och jude law var lika bra som vanligt!
I kväll blir det förmodligen ett besök på musikfestivalen vid petronastornen!
Fred och kärlek /Adam
Ps. Ja mamma och pappa, jag har nu sökt till universitetet. Ni kan slappna av nu...
När vi vaknade upp imorse kände vi att 80kr per skalle var lite för fint och rum med anslutande badrum var lite för lyxigt. Fyllda av äckel emigrerade vi längre in i chinatown där solen inte skiner. Tillslut hittade vi vår fristad - 40kr natten och ett rum på 5 kvadratmeter. En underbar liten muslim bakom disken fick oss genast att känna livets värme igen.
Vi surrade sedan på oss joggingsskorna, köpte vatten och begav oss mot elektronikens mekka för att rädda min döende dator. Fem imponerande nördar (i smickrande benämning) har nu hennes liv i sina händer. Går allting som planerat är hon tillbaka imorgon, liksom alla bilder och filmer - kalaset ska kosta 250 kr vilket känns helt okej. Men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken!
Tre timmars utforskande senare är vi tillbaka på rummet och njuter av den ljuvliga fläkten. Åskan brummar på utanför och vi bara mår.
Snart ska vi möta de tre blonda damerna för lite frotterande.
Kom igen imorgon så får ni höra om hur det gick för datorn, antar att alla dör av spänning!
Framme i kuala lumpur efter en hyfsat smärtfri resa. Trötta är vi dock, klockan är ett på natten lokal tid. Tog det sunkigaste vi kunde hitta i china town för att hålla stilen. Inget jävla flashbackerliv här inte. Möter upp med tre blondiner imorn och utforskar varandra och staden.
Hemsk dag. Oskar och Hampus drog i morse mot Sumatra och lämnade oss i tårar. Det är förjävla varmt och svetten dryper. Det värsta är att jag precis råkade trampa på en katt, dom är överallt dom beniga odjuren. Fyfan.
Jag och Jens beger oss mot flygplatsen om två timmar och styr mot kuala lumpur. Blir kul att se nåt nytt! Självklart kommer vi sakna Henke, Emil och simon men vi ses snart i Kambodja så det är ingen fara på taket.
Först och främst vill jag be om ursäkt över min dåliga aktivitet här på bloggen och beröm till Adam som hållt ställningarna på egen hand. Nu har dock folket fått nog och det är många som
suktar efter Jens. Häng med så bjuder jag på lite gott!
I skrivande stund sitter jag på en balkong i kuta. Det är tropiskt varmt och skallen funkar inte riktigt som den ska. Detta är nog överlägsen det varmaste jag och Adam fått uppleva under resan och det är näst intill olidligt (får dock inte klaga då det ryktas om minus 10 i Sverige).
Imorse lämnade vi paradisön gili trawangan där vi njutit av 9 perfekta dagar. Mycket sol och bad, dykande och bra fest. Bland annat regerade vi på den irländska klubben under st:Patricks day. Med mycket armkroksdans och framträdande från ingen annan än notorious blind dancer himself blev vi snabbt eftertraktade av damerna och fruktade av männen. Gårdagen spenderades med nya vänner och jag och Oskar hamnade på en riktigt snofsig restaurang med några damer. Notan på ca 200kr per skalle finns inte i min budget så vet inte riktigt ifall jag bör skratta eller gråta. Grabbarna skrattade i alla fall. kan tillägga att vi fick fint besök från Stockholm i form av sosso och Elina! Mycket kul, mycket kul - ta hand om gt åt oss.
här måste jag dock lämna er. Det är alldeles för varmt och att skriva på mobilen kan vara det mest frustrerande som finns. Stavfel och märkliga ord är allt autocorrect.. Min dator har kraschat så är därav inte så bloggsugen. Hoppas ni har förståelse för det.
Gårdagen var en riktig dagen efter. Alla vaknade tidigt av okänd anledning och kunde inte sova mer. Därför blev dagens uppgift att dega och jäsa på stranden. Vid cirkus klockan fyra hade vi fått nog och drog till rummen för att sova där istället. Strax innan klockan sex knallade jag och min nyvärvade dykkompanjon Emil mot dykskolan för att göra ett nytt försök med det där satans nattdyket. Denna gång ställdes det inte in så när det började skymma la vi ut med båten och tände våra ficklampor.Vi fick stärkande ord av kanadensaren Ethan som sa att det här kommer va det häftigaste vi någonsin kommer göra så med den uppmuntringen i ryggen blev vi lite mer avslappande. I kolmörker simmade vi ner och det kändes som att vi var på ett topphemligt spionuppdrag på ryskt territorium där nere i mörkret med våra klena lampor. Hur som helst hann vi se några coola saker innan vi fastnade i en ström som drog och ner och upp och fick alla att krocka med alla. Vi paddlade på med fenorna allt vi kunde men rörde oss inte framåt ett dugg. Nu började det verkligen bli allvar...
Efter 20 ynka minuter i mörkret valde instruktören att avbryta dyket. Hon sa att hon knappt kunde hålla ihop gruppen och alla var ganska tagna av händelsen. Att vara nere på 16 meter i mörkret och kastas hit och dit av en undervattenström var kanske inte så vi föreställt oss ett nattdyk, men efter att ha lugnat ner oss enades vi om att upplevelsen ändå var fruktansvärt cool. Ovan nämnda Ethan som har dykt mycket i sina dagar sa att han aldrig varit med om liknande så på det viset känner vi oss väldigt manliga och väldigt hardcore *gör en highfive med emil*
Igår började vi morgonen med att montera ihop utrustningen och bege oss ut på det klara havet. Detta börjar faktiskt bli en morgonrutin...Hur som helst så kastade vi oss i det blå och simmade ner, ner och ännu längre ner. Till slut nådde vi en värld 30 meter under ytan som alla imponerades över. Direkt såg vi en blåprickig rocka ligga och fladdra och kort efter det anade vi två stora skuggor en bit bort. Visade sig att det var två hajar varav den största var dryga två meter lång - amazing! Dessa filurer betraktade vi en stund innan vi stötte på tre rockor till och en stund senare hade vi sett två nya hajar!
Det enda minustecknet var att ingen av oss fick djupberusning som beror på kvävehalten i kroppen som ökar på djupt vatten, detta får enligt källor "alla världsproblem att försvinna". I övrigt var dyket sanslöst häftigt, som ni nog förstår.
Efter strand och eftermiddagssömn traskade jag bort till dykskolan vid middagstid för att bege mig ut på mitt nattdyk. Möttes av beskedet att det var inställt pga starka strömmar och kraftiga vågor, gör ett nytt försök i kväll.
Istället blev det en utekväll vi sent glömmer. Många sköna människor, bra musik och störthöga kockar på nattmarknaden... Vid klockan tre när jag och Hampus glider hemåt händer något fruktansvärt obehagligt. Ur ingenstans blir vi påhoppade av två okända killar och tumult uppstår. Det visar sig dock att det är Jens och Henrik som letat efter oss och tyckte att detta var ett roligt sätt att säga hej! Skrattandes tog vi oss iallafall hem och där slutar sagan.
Vi klarade det! Vi är nu certifierade dykare till 18 meters djup! Med facit i hand var det kanske inte så blodigt som vi föreställde oss vilket självklart är positivt. Teoriprovet fick vi göra mer som en gruppövning där vi diskuterade oss fram till svaren som vi sen lämnade in till den sköna instruktören Emmy. Det gick självklart galant och efter det var det bara dyk för hela slanten. Vi har bland annat dykt på vrak och korallmattor på 18 meter och bekantat oss med minst sagt spektakulära varelser. Havssköldpaddor, muränor och bläckfiskar för att nämna några. På dykplatserna har andra grupper igår sett 7 meter stora rockor och valhaj (!) vi hade dock oflytet att sitta i skolbänken då men vi har fler chanser. Eller ja, vi valde att skapa fler chanser då vi imorn bränner de sista slantarna på djupdyk på 30 meter och jag ska efter solnedgången göra ett nattdyk med Emmy, spännande!
I morgon får vi eventuellt sällskap av ett gediget tjejgäng från studenttiden vilket vi ser fram emot, kommer förmodligen bli ett rent och skärt segertåg!
Just nu samlar vi kraft på rummen inför morgondagen. Eftermiddagsdyket idag bland stora vågor och spöregn fick flera av oss att känna oss lite runda under fötterna och det känns som att hela sängen gungar. Det positiva är dock att man förmodligen somnar fort!
Igår började alltså dykkursen som vi lyckades få på svenska med vår instruktör Emmy som kommer från Östermalm och jobbat som instruktör sen hon var 20 år, respekt. Vi blandar teori med övningar i poolen för att sen sticka ut på havet. Igår såg vi havsorm, hummer, blåsfisk och clownfisken nemo samt mycket annat. Dyket idag kör vi på ett vrak och hoppas på att få se spännande saker. Haj, stingrocka och havssköldpadda står högt på önskelistan! Emil kan nog vara den som blev mest frälst av alla igår, han kände sig som en rysk spion längs botten och det enda som saknades var ett harpungevär (som vi för övrigt kan hyra för några kronor på hotellet, skrämmande..)
Träffade på Harry the local igår som blandade jointar med att berätta om sina äventyr i kittelfjäll, hur mycket som var sant är oklart...
I övrigt är livet sjukt jobbigt, sköna människor, 28 grader i vattnet och strålande sol. Hemskt va?
Sen sist har det blivit många soltimmar, strandfotboll och kanske en och annan öl för vätskebalansens skull. Vi kanske borde nämna att vi befinner oss på gili travangan island också, ön är 2,5 km på det bredaste stället och det tar 50 minuter att cykla runt ön. De enda sätten att ta sig fram här är via häst och vagn eller cykel, coolt!
Vi bor sju gangstergrabbar i två rum med massa sängar och en utav oss har en fickkniv i sin mage, men mer än så säger vi inte...
Eller jo förresten, idag påbörjar vi en tre dagars kurs och efter det har vi förhoppningsvis dykcertifikat ner till 18 meter när vi är klara!
Idag vaknade vi upp till tupparnas galande och efter frukost vandrade vi mot yogacentret. Med viss osäkerhet gick vi in i den vackra salen och upptäckte att det var vi grabbar och svettiga mammor som sökte inre frid som var elevskaran. (det fanns faktiskt en tjej i vår ålder också, mer om henne senare)
Vår lärare hette Carlos och kom från Mexico och hade den där charmiga latinoengelskan, redan vid presentationen var vi sålda. Själva lektionen var sjukt intressant och framförallt sjukt JOBBIG! Svetten rann redan efter en halvtimme men vi kämpade på med andningen och med de tragiska försöken att nå tårna med fingrarna (vi skyller stelheten på framgångsrika fotbolls och hockeykarriärer.) vissa utav oss skyllde magplask och tappad balans på den ovan nämnda tjejen vars skönhet drog en del blickar...nåja
Efter funnen själsfrid och vegetarisk lunch tog vi en shuttle till djungeln där vi blev tilldelade två gummibåtar och guider som var på gränsen till analfabeter. Jag och Jens trodde oss ha full koll på forsränning efter äventyret i nya Zeeland men jävlar va vilt det här var! Exempelvis fastnade ena båten på en sten i strömmen och vattenfylldes, panik utbröt och folk började hoppa mellan båtarna ackompanjerat av krigsskrik från guiderna. Stackars Emil blev av med tofflorna i kalabaliken... Jag själv har inte skrikit så ljust sen årskurs fem då två enorma spindlar valde att använda mina ben som boplats, huaaaa.
Vi klarade livhanken allihopa och firar detta med jazzklubb i kväll, det är vi värda!
Har snabbt börjat gilla, om inte älska landet Bali. Anledningarna kan vara många men kompotten utav goda kamrater från Sverige, varmt väder och riktigt god mat (som jag inte lagar själv) för 15 kr, är helt klart betydande.
Vi inledde som sagt i Kuta som är lite utav turistcentrat här på Bali. Kontrasten från det vackra och lugna Nya Zeeland blev dock lite väl grov för min och Adams smak. Konstant tutande mopeder längst med vägarna och en strand så smutsig att man nästan börjar hata människan blev för mycket. Vi avnjöt dock en underbar födelsedag uppföljt av lite kick-ass-surfing och fina nätter på ett hotell som jag inte ens tänker jämföra med 10-manna dorms i Australien.
Vi tog tillslut våra väskor, bokade två shuttles och begav oss till den kulturrika staden Ubud. Löjligt lite betalade vi för den löjligt obehagliga transporten. Oskar och Hampus som varit i Asien i två månader satt lugnt och tryggt i bilen medan jag i stillhet bad en bön. Vi tog oss dock hit och jag måste säga att det är en underbar stad. Vi bor på ett schysst hotell för 40 kr natten och här är två rätter billigare än en liten öl.
Idag hyrde vi mopeder och drog på utflykt till ”monkey forest” där vi träffade ett hundratal apor – god underhållning! Sedan möttes vi upp utav stackarna Lucas, David och Eric som kämpat sig i tre timmar på moped till Ubud. Då drog vi på jakt efter de omtalade risfälten. Vi hittade dem efter lite letande och det var ruskigt fint (ska se om jag kan få upp någon bild på det).
Kvällen inleddes som vanligt med en bintang på balkongen för att sen ta oss vidare till en galen föreställning som jag helt ärligt inte har en aning om vad den handlade om. Mycket trummor och dans. En öl och pinne på det sen var vi tillbaka på rummet. Man får ju inte köra för hårt, imorgon blir det nämligen tidig väckning, bananpannkakor till frukost och sedan yoga. OJOJOJ vad vi kommer äga på det. Sju grabbar fulla av självförtroende lär förmodligen ge Ubud något de aldrig sett tidigare. Sedan drar vi ut på den vilda indonesiska floden för lite rafting (måste ju upprätthålla det manliga egot).
Jag vill även passa på att tacka alla kompisar som var med och firade min 20-årsdag här nere, familj, släkt och vänner där hemma för gratulationerna. Jag vill även be Adam officiellt om ursäkt för den borttappade födelsedagsbandanan som försvann i en monstervåg vid surfingen.
Rest in peace my friend.
PS. GRATTIS ALLA AV DET KVINNLIGA KÖNET PÅ INTERNATIONELLA KVINNODAGEN! Om ändå alla dagar kunde vara jämställda.
Fantastiskt hur glad man kan bli av att se bekanta ansikten! Henrik, Emil och Simon välkomnade oss på hotellet och kramkalas utbröt. Efter mat och en stadig välkomstöl rullade ännu fler folk in på balkongen, inte mindre än fem grabbar till från förorten slöt upp i födelsedagsfirandet med tårta och snuskpresenter och stämningen var självklart på topp! Planer för en redig utekväll i Kuta smiddes och snart var vi på väg mot en skybar med buffé och fri dricka. Dimmorna tätnade för de flesta men framåt 3 var alla iallafall hemma och hyfsat välbehållna.
Alla tio hunkar siktar på surfing idag, förmodligen också en lång natt då Champions leauge visas här kvart i fyra på morgonen, det tänker vi inte missa!
Till följd av en stigande efterfrågan på bilder ska vi försöka bättra oss på den fronten, håll ut!
så var vi då tillbaka på brottsplatsen där sagan började. Sitter nu lite lagom svettiga på Sydney airport och väntar på att få kliva på planet mot Bali. Där möter vi våra vapenbröder från Spånga och bromma och firar Jens födelsedag, grattis gubben!! För övrigt kan jag tillägga att Ringen är förstörd (Jens gjorde ett strålande jobb i domedagsberget) så därför tar vi nu lite semester på varma breddgrader. Hejdå till Linnea och Elsa, kärlek till er!
Fylld av värme kryper jag ner i sängen. I och med lite schysstare uppkoppling har jag haft möjlighet att socialisera med några andra utöver mina två eftersläpande kvinnor. Tackar mor och far och skype för det! Henrik och Såsså kan få en shoutout också. Timmen är dock sen, så jag ska fatta mig kort.
Igår tog vi oss emellan fyra städer på bara ett antal timmar. Vi inledde med att ta oss från Rotoura till Taupo där vi likt majestätiska fåglar kastade oss ut ifrån ett plan på 12 000 fötters höjd.
Jim's ord ekade i huvudet när Elsa försvann med en ryslig fart ifrån planet: "There's only two things that fall from the sky, bird shit and fools". En sekund senare pressade den store tysken Ronny ut mig från planet, väntade på mitt tecken och vi flög iväg. Sjukt nog vande man sig vid det 45 sekunder långa, fria, fallet. Helt makalöst och underbart. När vi var nere på marken kände jag verkligen att jag ville göra om det. Trist att man snart är pank bara.
Resan fortsatte, efter ett lunchstopp med triathlon som underhållning i Taupo, mot Hamilton. När vi väl kom dit visade det sig att informationsdisken var stängd och vi hade ingen aning om hur vi skulle ta oss till Wakihihhaakitakakatitka Stadium - vi kände oss förlamade. I brist på annat firade vi kinesiska "lantern day" (?) med skum mat och sång. Fasar lite över att ge mig in i Asien efter den måltiden faktiskt.
När paniken över tanken att spendera kvällen på ett kinesiskt torg infann sig tog vi förnuftet till fånga och hittade stadion. Vet ni vad vi gjorde där? Såg HARDCORE RUGBY!!! Antar att alla som läser bloggen har koll på superrugbyligan så går inte in mer i detalj på det. Det ni behöver veta var att Chiefs totalt misshandlade Cheetahs med 45-3. Jens var galen, Elsa var galnare men galnast av dem alla var Linnea! Arenan exploderade i adrenalin och testosteron! Med adrenalinet pumpande körde vi ut ur staden mot Auckland för att snart bli stoppade av polisen.
Inget att oroa sig för dock! Bara ett vanlig alkoholtest som jag klarade galant. Det lite deppiga var att jag en gång för alla fick en sak klar för mig, låt mig förklara: När man träffar en ausi/kiwi i en affär, på gatan eller på fest avslutar de alltid med "See ya". I början kände man "jaaa klart vi ses!" glad i hågen. Man vill ju tro att de menar att man snart ses igen men när en polis som stannar en på vägen avslutar med samma fras inser man att det endast är tomma ord. Deppigt men sant.
Nu är vi i Auckland och imorgon hoppas vi på finbesök. Till alla er som trodde att jag skulle fatta mig kort säger jag HAHA och till er andra säger jag puss, kram och godnatt!
