concerninghobbits.blogg.se

Vi har bytt ut väst- mot östkusten och befinner oss för tillfället i den lilla fiskestaden Kaikoura, men det har hänt en del på vägen.

För det första så kan jag berätta att vår vän Adam inte längre är med oss. Det är inte vi som stött bort honom utan ett aktivt val han själv gjort. Vi är dock inte oroliga i och med gårdagens möte med hans nya följeslagare Jim. Jim är en pensionerad flygplanspilot som numera lever för jakt och fiske. Vi hade dock ingen aning om hur han bodde och vi misstänkte att det skulle bli en jobbig tid ute i vildmarken för Adam men när vi igår blev bjudna på husrum och mat hos Jim tänkte vi snabbt om. Han bodde i ett väldigt modernt hus med en hektar tomt två dammar och underlater i trädgården. Så Adam lär bo som en prins medan vi fortsätter vårt äventyr. Förhoppningsvis får vi se honom igen!

Vi torkar tårarna och tar oss tillbaka till Kaikoura. En underbar liten fiskestad som livnär sig mest på turism via val- och sälskådning men också med delfinsimning. Dagen spenderades med en promenad i cirkus 3 timmar där vi såg underbara fur-seals. Surrade precis klart med Chris, 50 ish-åring från Southampton här på hostellet. Trevlig prick som ville lära mig om blues och som konstaterade att det måste finnas en gud då NZ är så vackert som det är. Kunde inte göra annat än att hålla med.

Nu blir det dock att hoppa tidigt i säng då vi ska bada med delfiner redan 0530. Hoppas på ännu en storartad upplevelse.

Ta hand om er!
Jens

Skrevs (26/2)

Vi stressade alltså ifrån vårt hostel ner till samlingspunkten för alla hurtiga glaciärbestigare och ryckte åt oss varsitt par kängor och isbroddar. En kort bussfärd senare var vi vid glaciärens början och jankade oss i maklig takt uppför. Under tiden gafflade jag en del jakt med en snäll farbror från Zürich som brukade dräpa hjortar och gems på löpande band. Kul att få snacka med nån som har nåt vettigt att säga till skillnad från mina trötta resekamrater, suck…
Hur som helst så tog vi oss fram på isen och imponerades av naturens krafter och beundrade skapelsen. Jag talar för oss alla fyra när jag säger att upplevelsen var väl värd pengarna. Sehr gut jaa!

För att vår bil inte skulle sakna oss för mycket så kurade vi ihop oss i den och styrde mot Greymouth där vi blivit inbokade på ett enligt killen i infodisken, riktigt coolt hostel. Vi tog detta som säljarsnack men oj så fel vi hade. Stället heter Global Village och är inrett med afrikanska masker, mattor, ödlor osv med regnbågens alla färger från golv till tak (nej pappa, vi har inte tagit Lsd).  Här blir man lycklig av att bara gå omkring och titta och vi trivs hur bra som helst. Dessutom får man låna kajaker, cyklar, fiskeutrustning, tennisracketar och bada jacuzzi när man vill, visst låter det fint?

Spenderade därför dagen i kajaker som sjösattes i ån som ligger några meter bakom vårt rum och tog oss nedströms. Det var tydligen viktigt att vara tillbaka ett visst klockslag men varför var oklart. Detta insåg vi senare då vi på eftermiddagen hämtade ut varsin cykel (och hjälm, såklart) och kollade ner på ån som helt plötsligt var borta! Tidvattnet var så påtagligt att om vi varit lite tröttare i armarna så hade vi fått släpa hem kajakerna i leran istället för att paddla fram, konstigt land det här…

Avslutade kvällen med att kolla på världens bästa film, Into the wild. I och med detta säger vi ”Happiness only real when shared” och säger god natt.

ps. som svar på jens förtal i förra inlägget så vill jag poängtera att det var flera veckor sen jag flagnade och att den verkliga anledningen till att jag inte blir myggbiten är att jag är intelligent nog att ha långbyxor på kvällarna till skillnad från mina vänner. Man blir så less på stockholmare ibland alltså...

Isklättring!

Vi har blivit varandras kontraster nu, Jens är stenseriös i allt han gör och jag softar mig framåt.

/Adam den store

(för fler bilder kan ni besöka www.wearedownunder.tumblr.com)

Hej kära familjemedlemmar, vänner och stalkers! Klockan är 1452 och platsen är Wanaka airport. Vädret är underbart och jag ligger och njuter i en, numera svettförstörd, sackosäck. Som vanligt har vi varit lite halvbra på att uppdatera men vi levererar alltid förr eller senare. Igår packade vi väskorna och åkte bort från Queenstown ner till en av världens kanske finaste platser kallad Milford Sound. Vägen dit var nog den svåraste jag tagit mig an. Varken mamma eller mormor hade nog gillat synen av en raceglad grabb ränna nerför berg med 90 gradiga stup på höger sida. Men vi tog oss dit med gott mod och vi hoppade på en kryssning som skulle ta oss ut på vattnet för att åka igenom fjorden (?) som vi hört så mycket om. Vi blev inte besvikna. Återigen såg vi fantastiska berg som sträckte sig igenom de extremt låga molnen medan vi under oss hade ett vattendjup på 200-300 meter, så man kände sig inte alltför stor i kontrast. På den lilla utflykten blev vi inte bara bjudna på gratis kaffe utan vi fick också se små tjocka sälar, YEEY! Den stora höjdpunkten var dock då ett stim delfiner dök upp och hängde på oss i kanske 10 minuter. Tydligen är det ytterst ovanligt att man får se vilda delfiner vid Milford Sound så vi kände oss helt klart lite speciella. Extra kul var det när guiden berättade att under sina två år på båten hade han aldrig varit med om en bättre tur. Om detta endast sades för att skänka glädje till oss besökare vill vi inte spekulera i, så vi lämnar det!

Natten spänderades på en så kallad ”lodge”, som i princip är ett hostell som inte bara erbjuder dorms utan också kampplatser.  Ni är säkert trötta på att höra mina skeva försök till att berätta hur vacker natur det är här, och ständigt påpeka att det inte går. MEN det var sjukt fint även om man numera inte uppskattar allt som man borde. Som tröst för er där hemma som inte ser så mycket roligt om dagarna kan jag berätta att jag lyckats locka till mig ett antal insekter som bitit mig ganska rejält så kroppen är lite röd och svullen (bör dock överleva). Anledningen till att Adam klarat sig utan ett ända bett är förmodligen för att de inte vill komma nära hans äckliga, flagnande hud.

På tal om Adam så ska han snart hoppa ut ifrån ett flygplan från 12000 ft. så jag måste agera lite moraliskt stöd.

Imorgon tar vi oss ut till västkusten, vi har ingen karta men följer solen. Önska oss all lycka så gör vi detsamma till er!

Puss, Jens

(Skrevs 19/2 men due to technical problem postas det idag) 

ffff

 

 

 

Efter att ha tillbringat ett dygn med våra kära vänner Linnea och Elsa i Christchurg satte vi sikte på flygplatsen. Efter ett antal signaturer hos biluthyrningen fick vi äntligen möta vårat värsting åk som vi spenderat fina pengar på. Den 4-hjulsdrivna jeepen som jag drömt så länge om existerade dock inte, utan framför oss stod en liten Suzuki Swift. Vi var alla tveksamma till den lilla lådan men efter att vi lekt tetris med packningen och lyckats ta oss ut på motorvägen kände vi att det här inte var någon vanlig bil. Detta var vår bil.

Med den underbara skivmixen, gjord av Julia von Höglund (STORT TACK, DEN ÄR UNDERBAR!!), i högtalarna, gav vi oss ut mot Lake Tekapo och Mount Cook. Overkligt många får och kossor klädde vägarna och när vi kom in en bit i landet med höga kullar runt om oss fick jag svårt att hålla ögonen på vägen.

Med ett barnsligt leende på läpparna tog vi oss igenom de kurviga vägarna och tillslut kom vi fram till Lake Tekapo vars vatten slog allt annat vatten jag någonsin sett. Vattnet var SÅ turkost! Varken ord eller bilder kan göra det vi såg rättvisa. När vi satt ovanför sjön ätandes vår lunch, bestående av chips, bröd och apelsiner, tänkte vi att ingenting skulle kunna slå det här. Ändå blev vi helt förstummade utav resten av resan upp i bergen. Vid Mount Cook såg vi inte bara snöklädda berg utan även en glaciär. Nedanför glaciären låg en sjö som enbart bestod av smält glaciär vilket gjorde den gråvit. Ekot var enormt och jag tror vi alla var lite tagna utav vad vi fick se.

Adam tog sedan över ratten och körde oss säkert mot Queenstown. Bilen, som till en början döptes till Sookie fick nya namn under resans gång, kärt barn har många namn (eller vad säger man?). Sookie blev till Sookie Silver som sedan blev Sookie Silver Dager, ojojoj vilken pärla.

Nu ligger vi på hostelet och inväntar dagens stora aktivitet - Nevis Bungyjump på 134 meter. WOW http://www.youtube.com/watch?v=kJ-slNvmFYA  

Imorgon ska vi köra forsränning som också lär vara en fet adrenalinkick. Vi får se om vi kommer hem till Sverige efter allt det här, kan kännas lite lamt. (SKA FÅ UPP LITE BILDER OCKSÅ)

Era äventyrare önskar er en god natt! / JENS

PS. För er som inte vet vad YOLO betyder, vilket vi har använt en del, så står det för You Only Live Once. Linnea trodde nämligen att det stod för YO! Little Ones! Märkligt, men roligt.. det är inte lätt när det är svårt DS

Hejsan!!

Man skulle kunna tro att vi skulle slå av på tempot nu när vi tagit oss till vår slutdestination men icke sa nicke! Nästan direkt efter att Adam skrivit klart det senaste inlägget så fick vi tillgång till en dusch, fräschade till oss lite, smörjde våra sargade kroppar och surrade på oss joggingskorna. Efter att ha surrat lite med den extremt tröga kvinnan i expeditionen fick vi ett hum om vilken buss vi skulle ta för att ta oss till regnskogen. En dryg timma senare var vi återigen på väg ut på äventyr. 

Framme i den lilla djungelbyn Karonia flörtade Adam upp kvinnan i informationsdisken (50+ är hans specialitet) vilket inte bara ledde till en kartläggning av regnskogens promenadspår utan också 10 procents rabatt på koalazoot. 

Nu har vi alltså fått upplevt den australiensiska regnskogen också vilket inte var så pjokigt. Högt sjungande syrsor och grön djungel blandat med vackra bäckar masserade våra sinnen. Likt engelska soldater i Amazonas vandrade vi ett antal kilometer i 30-gradig värme för att tillslut komma fram till Barron Falls - ett ruskigt vackert vattenfall. Nu var vi dock tvungna att ta oss tillbaka till den lilla byn (för vi ville hinna använda rabatten) och den snabbaste vägen såg ut att vara med tåg. Bredvid oss sitter en "local" i cowboyhatt tillsammans med sin fru och dotter. Han berättar att det sista tåget precis gått men att ifall vi vill kan vi göra som den lokala befolkningen gör - gå längst med spåret."Let's do it" sa vi, varpå han säger "YEA just do it man! Don't be tourists, be travelers!" och ger oss varsin femma. "Fett" tänker vi och går ner på spåret där vi genast möts av en skyllt som lovar straff på upp emot 3000 dollar för de som går på spåret. Adam tänkte "yolo" och jag "ftp", och så började vår vandring.

Med regnskog på vänster sida och ett vattenfall på den andra ser vi hur en man med en pinne i handen kommer gående längre fram på vägen. Vi håller oss lugna och är redo på att gå till attack. Mannen visar sig dock vara äldre varpå inget hot. Vi stannar och pratar med honom och inser att han nog är en av de mest fascinerade människorna vi stött på hittills. Han heter Hans, är 72 år gammal och ursprungligen från Wien men har bott i den lilla skogsbyn i 50 år. 

- Hi guys, have you been to the waterfall yet? I'm heading there right now. I'm going to walk there and then I'm going to throw my stick in de water and start climbing. It's a pretty high climb but I've done it several times before so don't worry. 

Han är underbart utåtriktad och berättar glatt om hur han tar en promenad och klättrar uppför ett (förmodligen livsfarligt) berg så fort han känner att han suttit still lite för länge. Vi skiljs åt fulla av beundran och glädje och när vi sedan tar den lilla skogsslinga han visat oss för att undvika vakterna vid spåret inser vi att vi borde hängt på honom. Vi hade förmodligen riskerat livet men klarar en 72-åring av klättringen bör ju ett par starka pojkar också göra det, eller? 

Tillbaka i den lilla byn inkasserade vi vår rabatt på zoot och såg koalor, krokodiler och matade kängururs. Inte jätte-hardcore kanske men fortfarande en härlig upplevelse. I och med att jag saknar Adams hökögon har jag knappt sett en enda känguru hittills på resan så det kan jag i alla fall bocka av. 

Nu har vi ätit upp vår sista burk med spagetti och tonfisk i Australien och gungar i varsin hängmatta. Vi är ruskigt svettiga men också ruskigt glada och nöjda. Imorgon bär det av till Nya Zeeland för ännu fler sinnesintryck.

Pussar och kramar
Jens